Klump i magen och ångest
Jag och Mattias ska åka upp och hämta vår käresta vän. Jag får en klump i magen och ångest när jag tänker.
på att jag lät dom krimera honom. Han finns i en urna nu som vi fick välja färg på.... minns inte ens vilken...
Jag vill själv inte krimeras. Jag drömde om honom i natt. Han levde inte men jag hade hans mjuka kropp
att gosa med. (sjukt jag vet) Men det kändes så verkligt när jag vaknade att jag blev jätte ledsen över vad vi gjort.
Sen kanske det blir lite lättare när jag kan prata med honom varje kväll och säga godnatt.
Helgen i övrigt har vi inte så mycket planer för än.....
Vi ska till J och E med familj för att spela poker imån,det var längesen.
Jag känner att antingen måste jag träna massor eller shoppa. Tyvärr blir valet inte så svårt för jag har inga pengar.
Plåga sig själv med träning är underbart.
HOPPAS NI ALLA FÅR EN MYCKET MYSIG HALLOWEEN!
Älskade syster, jag tror visst att ni gjorde rätt. Nu får han vila nära er vid sin älskade kulle. Tyson vill nog det. Han vill inte ligge ensam utei skogen i Hällabäck, han vill vara "hemma". Och om ni inte hade kremerat honom hade han ju ruttnat och blivit maskäten, inte heller det ultimata. Men jag förstår att det är en hemsk tanke. Men det blir bra.
Önskar jag kunde vara närmare er nu....
KRAM
Åhh.....min lilla vän....jag lider verkligen med er o jag saknar honom med massor. Men nånstans känner man att han har det bra där uppe i hundhimlen, kanske han hittat nån liten goding att pussa på o mysa med. Han kommer alltid finnas nära er som var såååå underbara mot honom.
Denna Alla helgon helg tänder vi ett speciellt ljus.....det brinner för Tyson!
Massor av kramar från mig!
Kära Mickis, jag förstår dina tankar men vill ändå försöka mota bort dem med orden; tänk inte så! Det är inte Tyson i urnan, det är bara hans "skal". Tyson finns överallt runt omkring er!
Personligen tycker jag faktiskt att kremering känns friare än att bli begravd. Kremeras man blir man till stoft och stoft sprider sig för vinden och man kan på så sätt vara överallt samtidigt. Blir man begravd, tja, då ligger man där man ligger och ruttnar bort precis som Emma skriver (det är ju faktiskt så, rent krasst). Men, till syvene och sist, så är det ju trots allt bara hantering av ett "skal", något måste man ju göra med det liksom. Själen lever ju vidare, oavsett vad som händer med den fysiska kroppen!
Stor, varm kram till dig - hoppas det känns lite lättare idag.
